När jag och min vän höll talet i kyrkan, då kändes
det verkligt. Vi stod där med gråten i halsen och
tackade lärare samt elever för tre underbara år.
Jag tittade min bästa vän i ögonen under talet,
& såg hur hennes ögon tårades.
Då beslutade jag mig för att titta ner i pappret igen.
En annan vän höll ett tal efter vårat,
då brast det.
Alla grät, alla förstod att det här var den sista
dagen tillsammans med HR.

Framtiden står runt hörnet
& med vinden i ryggen är vi snart där.

 Idag har jag tänkt lite extra igen, jag vet inte varför men det har känts så påtagligt.
Sommaren är snart här, studenten är på Onsdag och jag ska börja jobba nästa Fredag, på riktigt.
Jag har inte riktigt känt det förrän nu, jag tänker fortfarande att jag kommer få se klassen igen efter sommaren, men det kommer inte hända.
Mer än hälften av de i min klass kommer jag aldrig träffa igen,
det är så det är.
Jag börjar inse det nu.
Det är en salig blandning av människor i min klass, ända från Helsingborg i söder till Borgafjäll i norr. Alla är olika som människor, ingen är lik den andra, alla har vi olika dialekter och olika vanor. Vilket har gjort de här tre åren till tre väldigt roliga år.
Nu ska de flesta tillbaka till där vi kom ifrån, några ska till visby och vissa från norr drar sig söderut. Jag är en av de som ska stanna i min hemstad medan min bästa vän ska dra sig mot visby.

Jag och en kär vän till mig ska hålla tal i kyrkan under studenten, hur vi ska klara det, det vet varken jag eller han.
Men på något sätt ska det gå vägen.
Glaset champagne vi får innan kanske hjälper, kanske inte. Det märker vi då.

Nu ska jag mysa framför tven med prinsen, sen blir det läggdags.

Klockan är alldeles för mycket för att jag ska vara vaken
egentligen.
Min enda trygghet lämnade mig ensam i mörkret
det skapar panik.

Jag låg i sängen med tårarna strömmandes
nedför kinderna
Försökte gömma mig under täcket
men det räcker inte
I mörkret är jag som svagast
jag är rädd
I mörkret är de som starkast
& jag kan känna dem

Igår var det studentbal
& jag kan inte minnas när jag hade så roligt sist
Alla var på jättebra humör, inget bråk
Det var bäst helt enkelt
& idag är det 10 dagar kvar till studenten

Idag har jag stillat mitt shoppingbegär,
vilket resulterade i ett stort minus på mitt konto.
I vanliga fall hade jag fått ångest,
men inte den här gången.
Jag ser det som en studentpresent till mig själv.

Det börjar gå bättre nu.
Förutom skolan men det orkar jag inte bry mig om just nu.
Jag var och provjobbade igår & det gick hur bra som helst,
känns som om jag kommer få jobbet men vågar inte hoppas
allt för mycket.
Prinsen hoppas åt mig eller nej han är helt säker på att
jag får jobbet.
Vad skulle jag göra utan hans stöd?
Utan orden :"Jag är så stolt över dig älskling"
Finns ingen som stöttar mig som han gör, trots att han har
mycket att tänka på så finns han alltid där och ser till
att jag mår bra och att jag klarar av det jag ska göra.

Jag är lycklig, för alla har inte någon som stöttar dem,
som säger du kommer klara det här.
Men det har jag och för det är jag Alexander evigt
tacksam.

Min helg har varit ovanligt bra och ovanligt dålig.
Förstår inte att det alltid ska hända, blir helt knäpp.
I fredags var vi på förfest hos B sen blev det G3,
och det var just där som kvällen spårade.
Gick hem arg, ledsen och irriterad.
Men det löste sig.

Igår var det förfest hos T & K, vi spelade kubb och
sen blev det chill. Efter det traskade vi iväg till G3,
igen.
Hade en skitrolig kväll med Marielle & Company.
Lite tråkigt där i mitten, höll på att hamna i bråk
igen. Typiskt. Men C avbröt lite snyggt sen var det lugnt.
Kvällen avslutades på Kebabaren med Marielle, C & M.

Så over all, har det varit en jättebra helg med de allra bästa.

Det är gult, inte sådär skrikande gult utan en ljus variant,
om det bara inte vore för händelsen hade huset varit vackert.
Idag bestämde jag mig för att jag skulle gå förbi det,
vilket jag inte gjort på snart fyra år.
Jag gick med tveksamma steg uppför backen med solen
tryckandes i ryggen.
Fötterna kändes tunga och hjärtat dunkade allt snabbare,
varför gör jag det här?
Men jag gick, jag kunde se och höra ett barn leka
på gården. Det bor en ny familj där nu.
Dem är förmodligen helt ovetandes om den mörka
hemligheten som huset bär på.
Jag stannade utanför huset, tittade och tänkte.
Dåliga och bra minnen från sommaren 2005 spelades
upp i huvudet, men avbröts av barnets skratt.
Jag log lite för mig själv och gick därifrån.

Jag är stolt över mig själv, vetandes att jag faktiskt klarade
av att inte bara gå förbi, men att jag stannade och tänkte.
Bara för någon månad sen när jag och Alexander åkte
förbi huset så blundade jag tills vi hade åkt förbi huset och
svängt av.
Det här är ett stort framsteg för mig, väldigt stort.

Jag orkar inte mer nu, har lust att bara sova mig genom dagarna.
Vart tog motivationen vägen? Allt med skolan som jag skrev i förra inlägget tar kål på mig.
Det finns ingen kraft kvar och jag vet inte längre vart jag ska hitta den.
Känns som om jag inte kan få ut någonting mer i skolan, det har tagit helt stopp.

Det måste ta slut snart, för det funkar inte längre.
Veckorna, dagarna, timmarna, minutrarna och sekunderna måste gå snabbare.
Måste.

Så sant som det är sagt, 27 dagar kvar till studenten.
Jag har nog aldrig varit så stressad som jag är just nu, det är riktigt hemskt.
Slut i huvud och kropp, tankarna snurrar och snurrar, alla prov som är kvar
väntar precis runt hörnet. Som om dem är redo att slå till när som helst,
och jag vet inte hur jag ska klara av det här.

Något som piggar upp en aning är iallfall att jag verkligen känner och ser
att våren är här, på riktigt. Det konstiga är att det slog mig inte förrän ikväll,
för någon timme sen. Jag hade varit på statoil och var påväg tillbaka,
luften var mild och himlen väldigt vacker och då kommer det en tjej smått
joggande som om hon precis kommit ifrån en fotbollsmatch eller en träning.
Jag började sväva iväg i mina tankar kring fotbollen och vilket stort
vårtecken det är. Fotbollsskorna, bollar, mål, gräsplaner ja allt och jag minns
känslan av att springa på en alldeles nyklippt fotbollsplan, det är en underbar
känsla och jag saknar den lika mycket varje år när våren kommer.
Precis som jag saknar konståkningen när hösten kommer.

Igår kväll när jag & Alexander skulle sova så behövde jag prata ur mig en del, igen.
För första gången någonsin tror jag verkligen att han lyssnade på mig när jag pratade
om övergreppet, rättegångarna, mina känslor med mera. Jag tror att det var rätt
jobbigt för honom att höra mig prata om det, jag är ändå hans lilla prinsessa.
Han lyssnade, visste inte riktigt vad han skulle säga, men han höll om mig, pussade mig
på pannan och sa bara några få ord: jag ska aldrig låta någon göra dig illa.
De få orden betyder mer än några andra ord.

Jag litade på dina ord.
Du sårade mig

& istället för ett förlåt får jag ett skratt

Jag sitter i en lägenhet där tystnaden slår genom väggar av cement,
på tven är det Top Model och jag envisas med att kolla på det trots att
jag sett avsnitten flera gånger förut. Jag vet inte varför.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket kring händelsen den 9 September 2005,
jag vet att jag inte får göra det men ibland kommer spökena tillbaka och de
sista veckorna har det varit så.
Jag minns smärtan av slagen och hur deras skratt gjorde mig allt svagare.
Men mest av allt minns jag smärtan av besvikelse och förnedring. Dock är de
smärtor som sitter kvar i kroppen, skammen och rädslan, dem vet jag att jag aldrig
kommer bli av med. Varje dag är en kamp.

Igår när jag och Alexander pratade om hur vi har förändrats sen vi blev
tillsammans så kom båda att tänka på en händelse om inträffade under
de första månaderna tillsammans. Vi skulle på en hemmafest hos några
av hans kompisar och jag kände i princip ingen som skulle vara där.
Hela min kropp skrek nej när vi skulle gå in, men Alexander tog min hand
och vi gick in. Det var en hemsk upplevelse för mig. Jag fick panik, blodet
i min kropp rusade, jag var snurring och ville bara springa därifrån,
jag klarade inte av att vara där. Nya människor skrämde mig så oerhört mycket.
De var onda, de ville skada mig och väntade på rätt tillfälle. Det intalade jag mig.
Jag var inte där mer än en timme sen fick pappa lov att komma och hämta
mig, min hjälte och jag var trygg igen.
Idag är Alexander stolt över mig för idag kan jag gå in i en lägenhet med
okända människor, jag kan hälsa på dem och vara kvar där hela kvällen
utan några som helst problem, oftast.
För någon annan kanske det inte är ett stort steg men för mig är det ett
jättekliv  och jag blev så glad när Alexander sa att han var stolt.