Det är gult, inte sådär skrikande gult utan en ljus variant,
om det bara inte vore för händelsen hade huset varit vackert.
Idag bestämde jag mig för att jag skulle gå förbi det,
vilket jag inte gjort på snart fyra år.
Jag gick med tveksamma steg uppför backen med solen
tryckandes i ryggen.
Fötterna kändes tunga och hjärtat dunkade allt snabbare,
varför gör jag det här?
Men jag gick, jag kunde se och höra ett barn leka
på gården. Det bor en ny familj där nu.
Dem är förmodligen helt ovetandes om den mörka
hemligheten som huset bär på.
Jag stannade utanför huset, tittade och tänkte.
Dåliga och bra minnen från sommaren 2005 spelades
upp i huvudet, men avbröts av barnets skratt.
Jag log lite för mig själv och gick därifrån.

Jag är stolt över mig själv, vetandes att jag faktiskt klarade
av att inte bara gå förbi, men att jag stannade och tänkte.
Bara för någon månad sen när jag och Alexander åkte
förbi huset så blundade jag tills vi hade åkt förbi huset och
svängt av.
Det här är ett stort framsteg för mig, väldigt stort.