Min helg har varit ovanligt bra och ovanligt dålig.
Förstår inte att det alltid ska hända, blir helt knäpp.
I fredags var vi på förfest hos B sen blev det G3,
och det var just där som kvällen spårade.
Gick hem arg, ledsen och irriterad.
Men det löste sig.

Igår var det förfest hos T & K, vi spelade kubb och
sen blev det chill. Efter det traskade vi iväg till G3,
igen.
Hade en skitrolig kväll med Marielle & Company.
Lite tråkigt där i mitten, höll på att hamna i bråk
igen. Typiskt. Men C avbröt lite snyggt sen var det lugnt.
Kvällen avslutades på Kebabaren med Marielle, C & M.

Så over all, har det varit en jättebra helg med de allra bästa.

Det är gult, inte sådär skrikande gult utan en ljus variant,
om det bara inte vore för händelsen hade huset varit vackert.
Idag bestämde jag mig för att jag skulle gå förbi det,
vilket jag inte gjort på snart fyra år.
Jag gick med tveksamma steg uppför backen med solen
tryckandes i ryggen.
Fötterna kändes tunga och hjärtat dunkade allt snabbare,
varför gör jag det här?
Men jag gick, jag kunde se och höra ett barn leka
på gården. Det bor en ny familj där nu.
Dem är förmodligen helt ovetandes om den mörka
hemligheten som huset bär på.
Jag stannade utanför huset, tittade och tänkte.
Dåliga och bra minnen från sommaren 2005 spelades
upp i huvudet, men avbröts av barnets skratt.
Jag log lite för mig själv och gick därifrån.

Jag är stolt över mig själv, vetandes att jag faktiskt klarade
av att inte bara gå förbi, men att jag stannade och tänkte.
Bara för någon månad sen när jag och Alexander åkte
förbi huset så blundade jag tills vi hade åkt förbi huset och
svängt av.
Det här är ett stort framsteg för mig, väldigt stort.

Jag orkar inte mer nu, har lust att bara sova mig genom dagarna.
Vart tog motivationen vägen? Allt med skolan som jag skrev i förra inlägget tar kål på mig.
Det finns ingen kraft kvar och jag vet inte längre vart jag ska hitta den.
Känns som om jag inte kan få ut någonting mer i skolan, det har tagit helt stopp.

Det måste ta slut snart, för det funkar inte längre.
Veckorna, dagarna, timmarna, minutrarna och sekunderna måste gå snabbare.
Måste.

Så sant som det är sagt, 27 dagar kvar till studenten.
Jag har nog aldrig varit så stressad som jag är just nu, det är riktigt hemskt.
Slut i huvud och kropp, tankarna snurrar och snurrar, alla prov som är kvar
väntar precis runt hörnet. Som om dem är redo att slå till när som helst,
och jag vet inte hur jag ska klara av det här.

Något som piggar upp en aning är iallfall att jag verkligen känner och ser
att våren är här, på riktigt. Det konstiga är att det slog mig inte förrän ikväll,
för någon timme sen. Jag hade varit på statoil och var påväg tillbaka,
luften var mild och himlen väldigt vacker och då kommer det en tjej smått
joggande som om hon precis kommit ifrån en fotbollsmatch eller en träning.
Jag började sväva iväg i mina tankar kring fotbollen och vilket stort
vårtecken det är. Fotbollsskorna, bollar, mål, gräsplaner ja allt och jag minns
känslan av att springa på en alldeles nyklippt fotbollsplan, det är en underbar
känsla och jag saknar den lika mycket varje år när våren kommer.
Precis som jag saknar konståkningen när hösten kommer.

Igår kväll när jag & Alexander skulle sova så behövde jag prata ur mig en del, igen.
För första gången någonsin tror jag verkligen att han lyssnade på mig när jag pratade
om övergreppet, rättegångarna, mina känslor med mera. Jag tror att det var rätt
jobbigt för honom att höra mig prata om det, jag är ändå hans lilla prinsessa.
Han lyssnade, visste inte riktigt vad han skulle säga, men han höll om mig, pussade mig
på pannan och sa bara några få ord: jag ska aldrig låta någon göra dig illa.
De få orden betyder mer än några andra ord.

Jag litade på dina ord.
Du sårade mig

& istället för ett förlåt får jag ett skratt

Jag sitter i en lägenhet där tystnaden slår genom väggar av cement,
på tven är det Top Model och jag envisas med att kolla på det trots att
jag sett avsnitten flera gånger förut. Jag vet inte varför.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket kring händelsen den 9 September 2005,
jag vet att jag inte får göra det men ibland kommer spökena tillbaka och de
sista veckorna har det varit så.
Jag minns smärtan av slagen och hur deras skratt gjorde mig allt svagare.
Men mest av allt minns jag smärtan av besvikelse och förnedring. Dock är de
smärtor som sitter kvar i kroppen, skammen och rädslan, dem vet jag att jag aldrig
kommer bli av med. Varje dag är en kamp.

Igår när jag och Alexander pratade om hur vi har förändrats sen vi blev
tillsammans så kom båda att tänka på en händelse om inträffade under
de första månaderna tillsammans. Vi skulle på en hemmafest hos några
av hans kompisar och jag kände i princip ingen som skulle vara där.
Hela min kropp skrek nej när vi skulle gå in, men Alexander tog min hand
och vi gick in. Det var en hemsk upplevelse för mig. Jag fick panik, blodet
i min kropp rusade, jag var snurring och ville bara springa därifrån,
jag klarade inte av att vara där. Nya människor skrämde mig så oerhört mycket.
De var onda, de ville skada mig och väntade på rätt tillfälle. Det intalade jag mig.
Jag var inte där mer än en timme sen fick pappa lov att komma och hämta
mig, min hjälte och jag var trygg igen.
Idag är Alexander stolt över mig för idag kan jag gå in i en lägenhet med
okända människor, jag kan hälsa på dem och vara kvar där hela kvällen
utan några som helst problem, oftast.
För någon annan kanske det inte är ett stort steg men för mig är det ett
jättekliv  och jag blev så glad när Alexander sa att han var stolt.