Jag sitter i en lägenhet där tystnaden slår genom väggar av cement,
på tven är det Top Model och jag envisas med att kolla på det trots att
jag sett avsnitten flera gånger förut. Jag vet inte varför.

De senaste dagarna har jag tänkt mycket kring händelsen den 9 September 2005,
jag vet att jag inte får göra det men ibland kommer spökena tillbaka och de
sista veckorna har det varit så.
Jag minns smärtan av slagen och hur deras skratt gjorde mig allt svagare.
Men mest av allt minns jag smärtan av besvikelse och förnedring. Dock är de
smärtor som sitter kvar i kroppen, skammen och rädslan, dem vet jag att jag aldrig
kommer bli av med. Varje dag är en kamp.

Igår när jag och Alexander pratade om hur vi har förändrats sen vi blev
tillsammans så kom båda att tänka på en händelse om inträffade under
de första månaderna tillsammans. Vi skulle på en hemmafest hos några
av hans kompisar och jag kände i princip ingen som skulle vara där.
Hela min kropp skrek nej när vi skulle gå in, men Alexander tog min hand
och vi gick in. Det var en hemsk upplevelse för mig. Jag fick panik, blodet
i min kropp rusade, jag var snurring och ville bara springa därifrån,
jag klarade inte av att vara där. Nya människor skrämde mig så oerhört mycket.
De var onda, de ville skada mig och väntade på rätt tillfälle. Det intalade jag mig.
Jag var inte där mer än en timme sen fick pappa lov att komma och hämta
mig, min hjälte och jag var trygg igen.
Idag är Alexander stolt över mig för idag kan jag gå in i en lägenhet med
okända människor, jag kan hälsa på dem och vara kvar där hela kvällen
utan några som helst problem, oftast.
För någon annan kanske det inte är ett stort steg men för mig är det ett
jättekliv  och jag blev så glad när Alexander sa att han var stolt.