När jag och min vän höll talet i kyrkan, då kändes
det verkligt. Vi stod där med gråten i halsen och
tackade lärare samt elever för tre underbara år.
Jag tittade min bästa vän i ögonen under talet,
& såg hur hennes ögon tårades.
Då beslutade jag mig för att titta ner i pappret igen.
En annan vän höll ett tal efter vårat,
då brast det.
Alla grät, alla förstod att det här var den sista
dagen tillsammans med HR.

Framtiden står runt hörnet
& med vinden i ryggen är vi snart där.

 Idag har jag tänkt lite extra igen, jag vet inte varför men det har känts så påtagligt.
Sommaren är snart här, studenten är på Onsdag och jag ska börja jobba nästa Fredag, på riktigt.
Jag har inte riktigt känt det förrän nu, jag tänker fortfarande att jag kommer få se klassen igen efter sommaren, men det kommer inte hända.
Mer än hälften av de i min klass kommer jag aldrig träffa igen,
det är så det är.
Jag börjar inse det nu.
Det är en salig blandning av människor i min klass, ända från Helsingborg i söder till Borgafjäll i norr. Alla är olika som människor, ingen är lik den andra, alla har vi olika dialekter och olika vanor. Vilket har gjort de här tre åren till tre väldigt roliga år.
Nu ska de flesta tillbaka till där vi kom ifrån, några ska till visby och vissa från norr drar sig söderut. Jag är en av de som ska stanna i min hemstad medan min bästa vän ska dra sig mot visby.

Jag och en kär vän till mig ska hålla tal i kyrkan under studenten, hur vi ska klara det, det vet varken jag eller han.
Men på något sätt ska det gå vägen.
Glaset champagne vi får innan kanske hjälper, kanske inte. Det märker vi då.

Nu ska jag mysa framför tven med prinsen, sen blir det läggdags.

Klockan är alldeles för mycket för att jag ska vara vaken
egentligen.
Min enda trygghet lämnade mig ensam i mörkret
det skapar panik.

Jag låg i sängen med tårarna strömmandes
nedför kinderna
Försökte gömma mig under täcket
men det räcker inte
I mörkret är jag som svagast
jag är rädd
I mörkret är de som starkast
& jag kan känna dem

Igår var det studentbal
& jag kan inte minnas när jag hade så roligt sist
Alla var på jättebra humör, inget bråk
Det var bäst helt enkelt
& idag är det 10 dagar kvar till studenten

Idag har jag stillat mitt shoppingbegär,
vilket resulterade i ett stort minus på mitt konto.
I vanliga fall hade jag fått ångest,
men inte den här gången.
Jag ser det som en studentpresent till mig själv.

Det börjar gå bättre nu.
Förutom skolan men det orkar jag inte bry mig om just nu.
Jag var och provjobbade igår & det gick hur bra som helst,
känns som om jag kommer få jobbet men vågar inte hoppas
allt för mycket.
Prinsen hoppas åt mig eller nej han är helt säker på att
jag får jobbet.
Vad skulle jag göra utan hans stöd?
Utan orden :"Jag är så stolt över dig älskling"
Finns ingen som stöttar mig som han gör, trots att han har
mycket att tänka på så finns han alltid där och ser till
att jag mår bra och att jag klarar av det jag ska göra.

Jag är lycklig, för alla har inte någon som stöttar dem,
som säger du kommer klara det här.
Men det har jag och för det är jag Alexander evigt
tacksam.